Jag älskar mina stunder på morgonen, speciellt lördagar när jag kan läsa morgontidningarna lite lugnare.
Idag fastnade jag för artikeln "Med tankens förmåga", tyvärr i bilaga som inte går att länka till, om Mikael Andersson som föddes utan armar och ben.
Han säger själv att han har ett jävlar anamma som tagit honom igenom många motgångar. Han är ute på föreläsningar och har skrivit boken Armlös, benlös men inte hopplös
Jag beundrar personer, som trots sina funktionshinder och problem under barndom, s.k solrosbarn, lyckas vända sin situation till att bli en erfarenhet och som de tar med i det vuxna livet.
Du är inte vad du varit utan vad du kan bli
Jag har tidigare skrivit om Stjärnfamiljer. För mig är det viktigt att se familjen, oavsett hur den ser ut. Och för mig är det viktigt att se barnet, oavsett vilken familj barnet har. Och har barnet ingen familj så ska samhället på alla sätt ställa upp och hjälpa till, oavsett land och kultur.
Om jag fortsätter mitt inlägg om Mikael, så blir jag varje gång lika förvånad hur samhället (tidigare inlägg) har agerat/agerar mot barn och deras familjer i utsatta situationer.
Jag skriver det som stod i Corren
Mikael kom till världen i Örebro en majdag 1964. Så fort han var född tog sjukhuspersonalen bort honom från mamman som fick se honom först efter en månad. Föräldrarna fick veta att barn som saknar både armar och ben hör hemma på institution och det bästa vore att försöka glömma honom.......... Men föräldrarna vägrade ge upp, och efter ett års kamp mot sjukvården fick de hem sin pojke.
Tack Johan Ekfeldt för den fina artikeln/Carina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar