Jag har kommit ut!

Min man har en demenssjukdom som heter Lewy Body demens, vilket innebär Alzheimers, Parkinson, mycket lågt blodtryck och synhallucinationer.

Diagnos fick han i januari 2012, så varför skriver jag i min rubrik att "Jag kommit ut"?

Jag har nu varit på två anhörigträffar!!!
Att vara anhörig har jag varit länge för denna sjukdom har ju pågått ett tag innan diagnosen ställdes. Men jag har aldrig varit i en grupp med andra anhöriga.

Första gruppen var för ca 2 veckor sedan.
Var på ett seminarium som Geriatriska Minnesmottagningen hade och de vände sig till anhöriga....och vi var en mindre grupp. Ca 10 personer kommer nu under hösten träffas 6 gånger.....och det är där "jag kommer ut"! Att sitta och prata med andra personer, om min man och om mig ......får se vad jag tycker om det.

Andra tillfället var nu i veckan när jag var med på Anhörigcenters 5års firande.
Gick dit som anhörig och gick därifrån som anhörig.....men jag var nog politiker en liten stund vid fikastunden. Då satte jag mig med Linnéa och Jan-Willy, för dem kände jag!

Men nu har jag bokat tid för eget samtal på Anhörigcenter. Tror det är dags nu för min man blir ju inte friskare. Men tiden finns nog inte att gå på alla aktiviteter som de erbjuder men jag är stolt över mig själv att jag nu har tagit detta steg.

I dag njuter av nuet och tar en vecka i taget. Jag får önska er alla en trevlig helg/Carina

Lördag den 29 september

I dag skulle Folkpartiet haft torgbord, men regnet gjorde att vi ställde in det. Så något foto från det tillfälle blir det inte!

Men ni ska få två andra foto från de aktiviteter jag var på eftermiddagen. Dels Kvinnojouren Ellinor som fyllde 30 år dels Emilia som tagit studenten.

Anne-Marie Elmqvist berättar om jourens första år.

Och i samband med det, eftersom det var några damer till som hjälpte till med historian, så tänkte jag: Jag frågar om de kände mamma. Och jag är glad för att jag gjorde det för nu har jag fått mycket mer information om både mamma och pappa, Margit och C-G Lürén.

De visste mycket väl vem mamma var och den kvinnan som jag satt mig bredvid, vid fikapausen, var också den person som jag tror kände min mamma bäst. Och hon hade även träffat pappa som hjälpte till att skjutsa dem vid behov. Vilken härlig känsla att få prata med personer som kände mina föräldrar!

                        Detta är Emilia som idag tog studenten...ja, man kan göra det i september också.
Som denna tjej har kämpat med sin reumatism och sin gymnasieskolgång! Mycket imponerad och jag är      glad att jag fick tillfälle att hjälpa henne lite med Matte B.
Här tackar hon av två personer som betytt mycket för henne, två damer från två olika skolor, och som har förstått att Emilia inte kan plugga i samma tempo som alla andra elever. Tur att dessa personer finns som kan hjälpa våra ungdomar och ett stort lycka till Emilia!

Trevlig helg/Carina

YES, Youth Entrepreneuship Strategies

Den 8-10 oktober åker jag till Tallin (Estland) för ett entreprenöriellt utbyte mellan Sverige, Finland och Estland.

Jag åker inte ensam! Vi är totalt 11 personer, mest lärare, och då ifrån olika kommuner i Östergötland.

Resan arrangeras tillsammans med Framtidsfrön och Ung Företagssamhet och målgruppen är lärare i grund- och gymnasieskola samt beslutsfattare. Syftet med resan är att utbyta tankar och idéer kring entreprenörskap i skolan och hur detta omsätts till verksamhet i skolan. Projektet ägs av Länsstyrelsen.

I Östergötland tog Östsam den 10/12 2011 en strategi för entreprenörskap i skolan. Förhoppningsvis tar vi i Linköping ett lokalt måldokument under hösten.

I Tallin har varje land ett längre pass för sina redovisningar, men det får ni läsa om senare. Likaså mitt fina tal som jag nu ägnat helgen åt att förbereda!

/Carina

Det dansande kommunalrådet

Den titeln fick jag igår när jag invigde Dansens Hus med linedance tillsammans med publiken. Och det är jag stolt över!

Här lite enkla instruktioner innan vi börjar. För mig var det viktigt, när jag fick frågan om jag kunde ta några danssteg, att jag inte ville vara själv. Och vad är då bättre än linedance.......

För mig är dans lika viktig som idrott är för en indrottsperson...undra om vi som är mer åt danshållet kan kallas danspersoner?

Tyvärr har tidsbrist och knä/fot/höftproblem ställt till det lite för mig senste åren men vad härligt det var att stå där och dansa med några från publiken. Och vilket tempo det blev.....

En annan dans som ligger nära mitt hjärta är squaredansen och där jag har varit med på många uppvisningar ute på torg och gator...och nere i Bergs slussar när det hade tömt på vatten....

Har nog dansat så länge jag kan minnas, både gammeldans, bugg och modernare dans. Älskar att dansa wienervals och en bra foxtrot är också kul

Vad bra att vi nu har fått Dansen Hus i vårt län med placering i Linköping. Till våra barn och ungdomar ger vi dem nu en chans att få utlopp för sina rörelsebehov som inte alltid är idrott.......finns så många andra sätt att motionera!

Om ni undrar över knäskyddet så beror det på en miniskeroperation den 14/8.

Jag dansar vidare/Carina

PS tänk om det fanns ett dansställe för oss medelåders damer där vi kan få dansa i vår egen takt....som linedance ex. Har ni några bra tips? DS

Kärleksparaden 2012

                                        Folkpartigänget, samling i Biskopsparken innan avmarsch

                                                        Uppställning, nu går vi snart!

                                                   Paraden går via Vasavägen.........

                                                 ....för att sedan svänga in på Platensgatan

                                                                  Ågatan ner......

St: Larsgatan

........mot Trädgårdstorget

Korsningen St:Larsgatan /Drottninggatan

Framme i Trädgårdsföreningen, där tal och sång avslutade årets parad

Vägar till arbete

Förra veckan talade jag till ca 400 åk 2:or från ALG. Detta var mitt tal:

Jag heter Carina Boberg och är kommunalråd och sitter i Stadshuset som heltidspolitiker. Jag representerar folkpartiet, som är en av de fyra partierna som har majoriteten i Linköping.

Jag är också ordförande för bildningsnämnden och totalt, som ordförande och kommunalråd, har jag ansvar för skola och utbildning, barn och unga, arbetsmarknad och vuxenutbildning, SFI och integration, social ekonomi och stadsdelsutveckling, kultur och idrott…….


Välkomna tillbaks efter sommarlovet, hoppas att den har varit bra! Under detta läsår kommer ca 50% av er fylla 18 år och ni andra kommer att bli myndiga under åk 3. Ni får nu börja övningsköra och en del av er har kanske börjat med det redan. Och det är ju inte bara körkortet som hägrar när man blir 18 år, ni blir också myndiga och ni får också nu ett annat ansvar.

Ett ansvar som kan vara att man flyttar hemifrån, köper en bil och söker jobb, men inte förrän ni tagit studenten….eller hur!


För tre år sedan kom Asad till Sverige.
Han kom hit som tonåring, utan sina föräldrar. Han flydde från krigets och svältens Somalia. Ensam i ett nytt land, med ett nytt språk, hade han ett mål: att skapa sig en framtid.
I juni fick jag chansen att vara med på studentfesten där det firades att han och många andra nyblivna svenskar efter bara några år i Sverige hade lyckats klara gymnasiet. Ungdomarna på studentfesten hade en sak gemensamt: de visste vad de ville. Asad skulle söka vidare till en ingenjörsutbildning. Bland hans vänner fanns framtida lärare, läkare, kockar, bilmekaniker och företagare.


Jag får ofta träffa människor, i min roll som politiker, som lyckats överkomma hinder och nå sina mål. I det här fallet var det ungdomar som nyligen kommit till ett nytt land med ett nytt språk. Men det handlar lika ofta om personer som har lässvårigheter, som är rullstolsburna eller som bara känner sig utanför.

Jag läste denna rad som jag tycker säger så mycket; Det är inte din funktionsnedsättning som avgör om du är ”funktionshindrad”. Det är brister i miljön som skapar funktionshinder .

Utmaningarna som dessa ungdomar från Somalia har övervunnit är olika, men gemensamt för dem är att de vet vad de vill. De vet vart de vill komma.


Det har aldrig, någon gång, någonstans i världen, funnits så få hinder för människor att lyckas i livet, som det gör här i Sverige idag. Alla har möjlighet att utbilda sig. På gymnasium, komvux och folkhögskolor. Alla kan komplettera utbildningar, pröva olika jobb och praktikplatser och omskola sig på nytt.
Och då speciellt på den skola som ni nu går på, Ljunkan eller ALG som jag brukar säga. Möjligheterna är många.

Men den stora frågan är om man själv är redo att ta chanserna man får. Chanserna kan vara små och de kan vara stora, och de kan vara oväntade. Man vet aldrig vad som väntar runt hörnet
så det gäller att ha alla sina sinnen öppna…….


Ni som sitter här idag har gjort ert första stora livsval, att välja gymnasieprogram, och ni har nu gått ert första år på er utbildning. Några av er vet nog redan vad ni vill göra i framtiden, men många är fortfarande osäkra, eller har inte velat börjat fundera över det ännu. Det som jag vill säga till er idag är: våga sätta upp mål för er själva. Våga blicka framåt.

Utmaningarna kan vara allt från skoltrötthet eller svårigheter med det svenska språket till funktionsnedsättningar.
Utmaningarna kan vara många, men ni kan övervinna dem om ni vet vad det är ni vill. Och våga använda Dig av oss alla som är här idag – din skolkompis, din lärare eller någon som du träffat när di har varit på praktik. Så vänta inte alltför länge med att fundera ut vad som är just ditt nästa stora mål.

Är det att ta en yrkesexamen, att komma in på en viss högskoleutbildning, att resa runt världen eller att få ett visst jobb?

Det finns stöd att få. Det finns hjälpmedel, studieverkstad och vägledare. Det finns en andra chans och en tredje chans om ni senare i livet skulle ändra er. Men våga försöka, så kommer ni att lyckas.

Annorlunda vecka

Denna vecka som varit var min andra vecka efter semestern blev lite annorlunda.
Det var skönt med en mjukstart, första veckan, då jag hann med en hel del mail och andra småsaker som måste göras inför hösten och inför min operation.

Hela måndagen och halva tisdagen var vanlig arbetsdag. Men tisdag eftermiddag var jag på Medicinsk Centrum och fick hjälp med mitt knä, den inre menisken var skadad och är nu åtgärdad.

Så hela onsdagen, torsdagen och halva fredagen var jag hemma och tog hand om mig själv. Det kändes bra att kunna ta de lugnt och komma ifatt allt som hände under tisdagen, för förmiddagen var intensiv också.

I morgon är det vanlig arbetsdag med möten hela dagen och kvällen. Men med lite stöd av en krycka (användes bara vid behov!) och utnyttja hissen när det går så kommer det snart att rulla på som vanligt....men det går nog lite saktare med förflyttningen ett tag till.

Men jag är duktig på att följa sjukgymnastens råd och kan nog idag skippa värktabletterna helt, så det finns hopp även för mig...om jag inte går och stukar den andra foten också....

För att krångla till det ytterligare i mitt liv så missade jag nämligen det sista trappsteget i stadshuset precis en vecka innan operationen.
Jag klarade vänster knä men inte vänster fot (och en smäll på höger knä): Så nu är foten lindad, ordentlig stukning, men jag hade verkligen tur som klarade vänster knät helt.

Men, som min äldsta dotter sa, det är typiskt dig mamma!

Så jag ska nog träna alla muskler nu under hösten, både knä- och fotmuskler...och höft.......

Sköt om er och stå stadigt på båda fötterna/Carina